Nu närmar sig kampens slut och det är ännu oklart vad som ska vinna, knoppen eller kroppen. Den sammanlagda bakfyllan efter en veckas festande har börjat hinna i fatt. Dagens diskussion kring arbete och dess framtid var ingen höjdare, jag och Patric mådde apa. Dock har vi lärt känna en jefla massa nya vänner.
I hurt myself today,
to see if I still feel.
I focus on the pain,
the only thing that's real.
The needle tears a hole,
the old familiar sting.
Try to kill it all away,
but I remember everything.
What have I become?
My sweetest friend.
Everyone I know,
goes away in the end.
And you could have it all,
my empire of dirt.
Jag har även insett en sak ikväll när jag stod och diskade, jag och patric har kommit till en korsning och måste göra ett vägval: Ska vi köpa fler gafflar eller ska vi diska oftare?
Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum,
Där allting är oändligt, och alla gränser har förevigt suddats ut.
Jag ville se miraklet, och höra ord som föder liv,
Bli buren av en styrka, som bara växer när jag anat mitt motiv
Nu borde jag egentligen plugga in min del till seminariet till i morgon men jag dricker en öl i sejdel, kollar på Vänner och är bitter för att jag inte är i stockholm till min vackra flicka och mina goda vänner.
nu ska jag dansa i min ensamhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar