Stenåldern kan börja...

precis när som helst om de konservativa krafter som jag har bevittnat idag får bestämma.

Jag har gått en sväng genom Linköping på ca. en mil. Jag hade inget högt tempo, det tog runt 1,5h men jag försökte njuta av den underbara tidiga sommarsolen. Jag gick via Rydsskogen ner till stan och vände vid St. Larskyrkan för att gå tillbaka mot Ryd igen via Malmslättsvägen. Vi St. Larskyrkan har de satt svarta tulpaner tillsammans med en massa vita. Det var otroligt osnyggt enligt min mening. Avbryt med den verksamhet!

När jag gick på Malmslättsvägen så kom jag till slut till skylten mot Gamla Linköping. Spännande tänkte jag, man kanske ska in och titta på lite gamla hus när jag ändå är i området. Vad jag helt hade glömt bort är att detta är trakten där Ragnar Dahlberg håller till. Denna man som är mer sig själv än någon annan. Han är så mycket sig själv att han får alla andra att känna sig falska. Denna man, myt och legend är även känd som svensken som får britter att tro att de har bra tänder. Dvs, Ragnar Dahlberg är en mycket, mycket obehaglig man.

Detta tänkte jag som sagt var inte på när jag var ute och flanerade i Linköping utan jag svängde raskt vänster in mot Gamla Linköping. Där fick jag nästan direkt en obehaglig känsla i kroppen, "det är någonting som är fel". Det tog inte lång tid innan jag insåg vad det var. Alla människor var gamla! När jag säger gamla så menar jag inte 60-70 år. Jag talar om människor så gamla att de hade fått Ingemar Bergman och Astrid Lindgren att framstå som unga spjuvrar.

Inte nog med att dessa gamla människor fanns lika tät som knark på Roskilde, de var dessutom otroligt konservativa. På torget mitt i denna uråldriga statsdel förekom det byteshandel och priserna angavs i Riksdaler. Mitt på torget var det en bank i ett gammalt trähus från 1800-talet där Länsman stod i sin preussiska hjälm med spets på toppen. Jag valde kvickt att pausa min mp3-spelare och gömma hörlurarna för att slippa bli anklagad för häxeri. Det hör förmodlingen ihop med att Ragnar Dahlberg själv, denna statsdels diktatoriska härskare, föredrar luta.

Till slut lyckades jag iaf ta mig hem från denna obehgliga tidsresa utan att jag (så vitt jag vet) drog på mig digerdöden eller något spöstraff. Mina nerver har äntligen lugnat sig något och pulsen har gått ner.

Det var nära att jag inte skulle kunna berätta om mina upplevelser här idag, men jag överlevde och det är dags för världen att få veta sanningen om Gamla Linköping.

Tack för att du tog dig tid att läsa om mitt äventyr.